evighetsmaskinen

Jag är stolt över att min familj idag visade prov på stor medkänsla för ett djur som vi normalt inte sympatiserar nämnvärt med.
Det började med att pappa hittade en ganska stor men ändå söt duvunge i vår trädgård. Den hade inte hunnit lära sig flyga, och idag trodde vi för en stund att föräldrarna hade övergett den.
Detta ledde hur som helst till att pappa satt ute i en stol och vakade och skrämde bort skator, jag ringde först fågelcentralen och gick sedan in på Krishjälp för fåglar. Mamma kom på att hon kände någon vars son är med i ornitologiska föreningen och ringde dit. Helena sympatiserade med fågeln från soffan.
Efter stora ansträngningar sa mannen i telefonen att vissa djur ibland faktiskt stryker med. Sådan är naturens gång.
Efter dom orden ställde pappa in sin stol, jag och helena riktade fokus mot spotify, och just nu har jag faktiskt ingen aning om hur fågeljävlen mår.
Nu har ju ändå en ornitolog avsatt oss allt ansvar. Det är mer okej att den dör i VÅR trädgård nu. Ja, för sådan är ju naturens gång.